Trådbindningsmetod för brandslang och gränssnitt

För närvarande inkluderar de vanligare bindningsmetoderna för anslutningen mellan brandslangen och gränssnittet klämbindning och järntrådsbindning. På grundval av detta har många tillverkare designat vissa bindningsmetoder enligt sina egna produktegenskaper, såsom dubbelklämma, blandad trådklämma, etc.

För- och nackdelar med trådbindning

Järntrådsbindningsmetoden lindas maskinellt eller manuellt med en tång. Den kännetecknas av god tätningseffekt, fast och tät fixering och är inte lätt att falla av. Nackdelen är att buntning är tidskrävande och arbetskrävande. En skicklig arbetare hos en slangtillverkare kan bara bunta mindre än hundra slangar om dagen med hjälp av buntningsutrustningen, och järntråden är lätt att rosta, så den är inte lämplig för långtidsförvaring. I slangens omkretsriktning kan maskinlindningen utöva ett stabilt och starkt tryck på anslutningsdelen av slangen för att säkerställa att slangen kan ge en stor krympning i radiell riktning. Däremot kan manuell bindning inte jämföras med maskinlindning när det gäller kraften som appliceras, eller kontinuiteten och stabiliteten hos den applicerade kraften. Därför är krympningshastigheten för innerbeklädnaden i den konstgjort buntade slangen liten, vilket inte kan minska slangens innerdiameter helt, än mindre helt eliminera gapet.

Misslyckandeanalys

Även om järntrådsbindningsmetoden är mycket säkrare än den tidigare gängad klämbindningsmetoden, är det lättare att läcka när man använder tjock järntråd än tunn järntråd. Under lindningsprocessen av järntråd kommer en järntråd att pressas ner, och här kommer det att finnas en stor sektion. Luckor, som är den främsta orsaken till läckage i denna typ av infästning.